Stora sonen satt vid matbordet och började fråga om döden. Ärligt talat så har jag oroat mig för just de frågorna (och en hel massa andra frågor också faktiskt).
Han frågade varför man dör, om man bara dör när man är gammal och the main question, vad händer efter man dött? Just då önskade jag att jag haft en stark tro och övertygelse, att jag skulle kunna svara på den frågan och tro på svaret. Att känna att jag vet vad som händer... Nu lät mitt svar mest såhär, tja..det vet mamma inte säkert, vissa säger att man far till himlen men mamma vet inte...umm...öööhh.
Det kändes så fel på något sätt, jag kunde inte ge ett käckt svar om himlen och änglar för det kändes inte rätt. Om jag hade förberett mig på att frågan skulle ha kommit så skulle jag kanske ha kunnat ge ett bättre svar?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar