En gång i året

Visst är det ok att blogga en gång i året?
Jag snubblade in på min övergivna blogg idag när jag guidade min mamma (som blivit teknisk och köpt en laptop) hit.
Ett år har gått sen sist som sagt och jag mår mycket bättre. Jag har bytt jobb, lärt mig att man inte kan ändra på människor, funnit kärleken och lärt mig vad som är värdefullt.
Jag stressar ibland, ropar åt mina barn, blir trött på allt men för det mesta så är jag nöjd och tacksam.
Life is good.

Ur barnamun del 21

Sonen går runt och leker kung, han har ett enormt svärd som hänger i sidan. Så kommer han fram till mig och säger
"Mamma, kungar har såna här stora svärd men små snoppar".

Ett år visare?

Jag har fyllt år igen och då brukar jag sätta mig ner och tänka på året som gått. Vad gäller det gågna året så finns det mycket att tänka på, det har varit ett tungt och händelserikt år. Ett år fyllt av samvetskval, ilska, sorg, glädje och kärlek. Ett år som jag känner att sist och slutligen bara gjort mig starkare.
I Lördags festade jag med min älskade familj och mina vänner, firade min födelsedag men egentligen firade jag att jag klarat mig, hållits flytande och nu mår bättre än på länge.
På festen fanns de människor som stöttat mig, som jag kunnat prata med, som varit där för mig, jag är så lyckligt lottad över att vara omringad av alla dessa underbara människor.

Tack.

Ur barnamun del 20

Äldste sonen har en "flickvän", de har länge pratat om att de skall gifta sig och planerat bröllop. En dag när de var ute och promenerade från dagis så hade the bride to be bestämt sig att hon skall gifta sig med en annan dagis kille.
Sonen blir upprörd och ledsen, då kommer en annan dagis flicka fram till honom och säger tröstande: Var inte ledsen, det kan ju hända att de skiljer sig.

...

Life isn't about waiting for the storm to pass,
it's about learning to dance in the rain.

De svåra frågorna

Stora sonen satt vid matbordet och började fråga om döden. Ärligt talat så har jag oroat mig för just de frågorna (och en hel massa andra frågor också faktiskt).
Han frågade varför man dör, om man bara dör när man är gammal och the main question, vad händer efter man dött? Just då önskade jag att jag haft en stark tro och övertygelse, att jag skulle kunna svara på den frågan och tro på svaret. Att känna att jag vet vad som händer... Nu lät mitt svar mest såhär, tja..det vet mamma inte säkert, vissa säger att man far till himlen men mamma vet inte...umm...öööhh.
Det kändes så fel på något sätt, jag kunde inte ge ett käckt svar om himlen och änglar för det kändes inte rätt. Om jag hade förberett mig på att frågan skulle ha kommit så skulle jag kanske ha kunnat ge ett bättre svar?

Hårdsmält

Min älskade pappa vars modersmål är finska har alltid förgyllt vår vardag med fantastiska uttryck. En favorit har varit när han äter piroger så blir det alltid till byråer istället. Förra veckan var han i Italien och där åt han bideér och krysantemer (bebeér och croissanter).

:-)